påverkan på individernas liv, inklusive hur felaktiga diagnoser kan få
allvarliga följder som diskriminering och depression, samt möjligheterna
till omvärdering och korrigering av diagnoser.
kommunikationsfärdigheter, den åtföljs ofta av repetitiva beteenden eller
intressen. Med en uppskattad prevalens mellan 0,7% och 2,6% hos barn är ASD
en störning med djupgående konsekvenser för individen, dennes familj,
samhället, skolan och hälsovårdssystemet. Korrekta diagnoser är avgörande för att
tillhandahålla lämpliga interventioner och stöd. Men felaktiga diagnoser kan
leda till allvarliga följder såsom diskriminering, psykologisk påfrestning
och brist på adekvat vård. I denna artikel funderar jag på dom omfattande
konsekvenserna av felaktiga ASD-diagnoser och undersöker möjligheterna att
omvärdera och korrigera dessa bedömningar för att förbättra livskvaliteten
och välbefinnandet för dom berörda individerna.
Det har blivit vanligare med autismdiagnoser dom senaste 25 åren.
Studier från olika delar av världen har visat en dramatisk ökning av
autismens prevalens under detta tidsintervall. Till exempel hade Stockholm
år 2016 en prevalens på 3.1 procent bland barnen. Detta är en markant ökning
jämfört med tidigare årtionden, och det har väckt intresse och oro bland
forskare och samhället i stort.
på flera faktorer. En av faktorerna som har bidragit till
den ökade prevalensen är förändringar av dom diagnostiska kriterierna för
autism. Diagnostiska system som Diagnostic and Statistical Manual of Mental
Disorders (DSM) och International Classification of Diseases (ICD) har
breddat definitionen av autism, vilket har lett till att fler individer kan
inkluderas under diagnosens “paraply”.
betyder att själva förekomsten av autismsymtom har ökat. Forskning visar att
barn i åldern 7-12 år som får diagnosen autism visar hälften så många
autismsymtom idag jämfört med för tio år sedan. Detta tyder på att många individer som
får autismdiagnoser idag tidigare kanske inte hade fått en autismdiagnos
eller att dom istället hade fått andra diagnoser eller inte fått någon
diagnos alls.
är ökad medvetenhet och kunskap om autism bland vårdpersonal, skola och
allmänheten. Ökad medvetenhet om symtomen och bättre utbildning för
vårdpersonal kan ha lett till en mer exakt diagnos och identifiering av
personer med autism.
Man talar ibland om att det blivit modernt med en diagnos. Det gäller inte
bara Autism utan även andra vanliga diagnoser såsom ADHD, bipolaritet och
liknande. Men beror ökningen verkligen på att kunskaperna har blivit större
eller beror det på att samhället har förändrats? Jag tror det är dtn senare,
att samhällets krav på individen har blivit större och då sticker dom med en
“osynlig” diagnos plötsligt ut och uppmärksammas. Man är dessutom mera
villig att sätta ett finger på och förändra individen istället för att
försöka verka att förändra individens omgivning så att denne kan leva på
sitt sätt.
Människor med ASD kan möta fördomar och förutfattade meningar om deras
förmågor och potential, vilket kan leda till social isolering och begränsade
möjligheter till utbildning och arbete. Dessutom kan en felaktig diagnos
leda till felaktig behandling och stöd, vilket kan förvärra symtomen och
försämra den övergripande livskvaliteten för den berörda individen.
Om man får Cancer så kan man hitta en fysisk defekt och sätta en hyfsat bra
diagnos på personen i fråga men om man har en neurologisk avvikelse så är
det plötsligt svårare. Att ett barn har problem med att hänga med i skolan
kan bero på att man har en diagnos men det kan även bero på en massa andra
saker såsom hemmamiljö, kamrater, avsaknad av kamrater, mobbing,
trakasserier, lärare och ja listan kan göras lång. Men i dagens samhälle har
det blivit en innegrej att tro att problembarnet har en diagnos så därför
söker man kanske där först. Man söker problemet hos individen istället för
att söka problemet i omgivningen.
För att minska risken för felaktiga diagnoser och förbättra livet för dom drabbade individerna behöver vi ökad medvetenhet om ASD och bättre utbildning
för vårdpersonal och samhället i stort. Det är också viktigt att använda
standardiserade och tillförlitliga diagnostiska verktyg för att säkerställa
noggrannheten i diagnoserna. Man bör kanske även försöka finna problem i miljön i första hand och hos individen i andra hand. För dom som redan har fått en ASD-diagnos, bör
det finnas möjligheter till omvärdering och korrigering av diagnosen om det
finns misstankar om felaktighet. Genom att göra detta kan vi hjälpa till att
ge dom drabbade individerna den vård och det stöd sin dom verkligen behöver och
förbättra deras livskvalitet och välbefinnande.
Jag tror även att man behöver finna ett sätt att ge konsekvenser hos den
myndighet eller inrättning som har bidragit till att ge en felaktig diagnos.
Kanske ska man se att skolan som felaktigt tryckt på att det är ett
ADHD-barn får hjälpa till att rätta till livet hos individen som man ställt
till det för. Då kan man kanske öka insikten av behovet av att se till
omgivning och miljö är av ytterst vikt.
Jag som växte upp på -80talet blev inte diagnostiserad då och det tror jag
beror på att miljön och omgivningen var mera förlåtande. Mina problem och
bekymmer fanns redan då men dom togs om hand på ett annat sätt då än hur man
skulle göra idag. Man anpassade miljön för varje individ på ett bättre sätt, men framförallt så fanns det större resurser i skolan då än vad det gör idag
(något som jag tror är en konsekvens av att man flyttat ansvaret för
skolorna från staten till kommunerna).
Om man nu har fått en felaktig diagnos så påverkar det individen enormt
mycket. Förutom dom fysiska och sociala påverkningarna kan en felaktig
ASD-diagnos också ha allvarliga psykologiska konsekvenser. Individer som
felaktigt diagnosticeras med ASD kan uppleva känslor av förvirring, ångest
och depression. Dom kan också kämpa med sin identitet och självkänsla när dom inte känner igen sig i den tilldelade diagnosen. Man arbetar kanske med en
självbild som inte riktigt stämmer och dessutom blir man ofta diskriminerad
i samhället.
Bara en så enkel grej som att ta körkort, göra värnplikt, söka in på olika
utbildningar och många andra saker blir problematiska när man har en
diagnos. Istället för att undersöka varje individs förmåga så tror man att
alla med ADHD eller ASD inte kan köra bil, tåg eller flygplan. Även om man
nu bevisligen vet om att det finns människor som får sin diagnos senare i
livet som redan kört buss eller tåg alldeles utmärkt i 25 år, man visste
bara inte om att man inte kunde det utifrån sin diagnos.
Att omvärdera och korrigera en diagnos är en viktig process för att
säkerställa att patienten får rätt vård och behandling. Det är inte ovanligt
att diagnoser kan vara komplexa och diagnostiska fel kan förekomma på grund
av olika faktorer. Här är några steg som kan användas för att omvärdera och
korrigera en diagnos:
Samla komplett och noggrann information: För att kunna omvärdera en
diagnos är det viktigt att samla in all relevant information om patienten,
inklusive medicinsk historia, tidigare tester och undersökningar, symtom
och eventuella tidigare diagnoser. Det kan vara viktigt att involvera
flera vårdgivare och specialister för att få en helhetsbild av patientens
hälsotillstånd.
Bedömning av symtom: Utvärdera patientens aktuella symtom och jämför dom med dom kriterier som används för att ställa diagnosen. Detta kan kräva en
noggrann fysisk undersökning och eventuellt ytterligare tester eller
laboratoriearbete för att utesluta eller bekräfta olika diagnoser.
Konsultera andra experter: Omvärdering av en diagnos kan dra nytta av att
konsultera andra vårdgivare och specialister inom relevant medicinsk
disciplin. Andra experter kan bidra med sina perspektiv och bedömningar
baserade på sina erfarenheter och kunskaper.
Uppföljning av patientens tillstånd: Vid tveksamhet om diagnosen kan det
vara användbart att följa upp patientens tillstånd över tid för att
observera eventuell utveckling eller förändring av symtom. Detta kan bidra
till att få en tydligare bild av patientens hälsotillstånd och om
diagnosen behöver justeras.
Korrigering av diagnosen: Om det framkommer nya eller tillräckliga bevis
som tyder på att den ursprungliga diagnosen inte var korrekt, bör
vårdgivaren överväga att korrigera diagnosen. Detta kan innebära att
justera behandlingsplanen och vidta åtgärder för att möta patientens behov
baserat på den reviderade diagnosen.
Kommunikation med patienten: Det är avgörande att kommunicera noggrant med
patienten under hela processen. Förklara dom nya rönen och diskutera
eventuella förändringar i behandlingsplanen. Patientens delaktighet och
förståelse är viktig för att uppnå god vård och behandlingsresultat.
vårdprocessen för att säkerställa att patienten får den mest lämpliga vård
och behandling. Det kräver noggrannhet, samarbete mellan vårdgivare och
kommunikation med patienten för att uppnå bästa möjliga resultat. Det är
inte säkert att du blir av med din diagnos även om du försöker, man kan vara
så påverkad av tidigare felaktigt ställda diagnoser så att man har fått en
annan personlighet och plötsligt passar in i kriterierna. Man kan även finna
sig med en annan störning än den man tror sig haft.
Som du kanske märker så är det ingen enkel väg att vandra när man har fått
en diagnos, man lämnas ofta ensam i sina funderingar och stödet som man får
när man väl fått en diagnos är ofta långt ifrån så bra som man kunde önska.
Att man plötsligt diskrimineras i samhället för att man är annorlunda gör
inte saken enklare. Om diagnosen dessutom är felaktig och kanske medicineras
med narkotikaklassade läkemedel så skapar den antagligen mer problem för
individen än vad avsaknaden av en diagnos skulle göra. Vill du veta mer så
finns det ett antal länkar nedan samt en mycket insiktsfull dokumentär från
sveriges radio. Lämna gärna en kommentar om du har haft en felaktig diagnos
eller om du upplevt att du blivit diskriminerad i samhället.
Leave a Reply