Kamouflering av autism. Vanligare än man tror.

, , Leave a comment

Det är känt att det är svårare att diagnostisera kvinnor än män när det kommer till autism, man tror att det beror på att kvinnor “kamouflerar” sin diagnos på ett sätt så att dom smälter in i samhället på ett mera diskret sätt än vad män gör. 

Det finns inte några bevis som visar att kvinnor generellt sett är bättre på
att kamouflera sin autism än män. Däremot finns det studier som har visat att
autistiska kvinnor kan vara mer benägna att försöka kamouflera sina autistiska
drag än autistiska män, eftersom samhällets förväntningar på kvinnligt
beteende ofta är mer krävande än på manligt beteende. 


Eftersom autism i hög grad är förknippat med stereotypiskt manligt beteende, såsom social isolering, begränsade intressen och upprepande rörelser, kan autistiska kvinnor uppleva en högre grad av stigma och osynlighet. För att passa in i sociala sammanhang kan de därför behöva anstränga sig mer för att dölja sina autistiska drag och anpassa sig till samhällets förväntningar.

    Det finns faktiskt flera sätt som autistiska personer kan kamouflera sin autism, vilket innebär att de anstränger sig för att dölja sina autistiska drag och anpassa sig till sociala förväntningar. Här är några exempel:

  • Autistiska personer kan lära sig att efterlikna sociala beteenden,
    till exempel att göra ögonkontakt, le och använda rätt kroppsspråk,
    för att passa in i sociala situationer. Detta kan dock kräva mycket
    ansträngning och kan vara mentalt utmattande.
  • Autistiska personer kan lära sig sociala regler och riktlinjer
    genom att memorera dem. Detta kan hjälpa dem att förstå sociala
    situationer och bete sig på ett acceptabelt sätt, men det kan också
    vara begränsande eftersom det kan vara svårt att navigera i nya
    eller oväntade sociala situationer.
  • Autistiska personer kan använda sina specialintressen för att
    underlätta social interaktion. Till exempel kan de använda sin
    kunskap om ett visst ämne för att delta i konversationer eller att
    hitta gemensamma intressen med andra människor. Men det kan också
    vara svårt att hantera konversationer som inte rör deras
    specialintressen.
  • Autistiska personer kan ha en fördröjd kommunikation, vilket
    innebär att de kan ta längre tid att svara på frågor eller att
    bearbeta information. För att dölja detta kan de till exempel ge
    korta svar, eller upprepa vad den andra personen sagt, tills de har
    haft tillräckligt med tid att tänka och svara.
Jag har egentligen bara ett eget bra exempel på en person som jag
idag är rätt säker på att hon hade autism. Hon dolde det väl och när
jag lärde känna henne så hade hon redan levt ett långt och innehållsrikt liv med många erfarenheter. Det är först på senare år som jag
har börjat fundera på hennes autistiska drag och hur tydliga dom
egentligen var. Hon var en fantastisk människa som hade ,bland andra
specialintressen, kunskap om varenda födelsedag, vem som var gift med
vem och hela släktträd i byarna runtomkring. Hennes fantastisk kunskap
om folket runt om kring var helt otrolig och ibland har jag undrat
om hon hade drag av att vara savant. Hon stimmade i smyg precis som
min son gör, hon var väldigt eftertänksam och det var tydligt hur hon
verkligen funderade på vad man kan och inte kan säga. När man lyckades
överraska henne så var hennes raka sätt plötsligt oerhört tydligt.
Hennes sätt att tala verkade alltid eftertänksamt men när man hade
tålamod så fick man oftast genomarbetade svar. 

    Att hon skulle vara annorlunda var det nog ingen som
funderat på under hennes livstid. Men idag med, dock med min begränsade kunskap om
autism och diagnoser, så är jag rätt säker på att hon hamnat inom
spektrumet om man försökt ställa en diagnos. Hon levde större delen av sitt liv utan att ha “problem” men det
tror jag är ett resultat av att hon var såpass duktig på att
kamouflera sina autistiska drag. För att få diagnos så krävs det ju att man har problem, och det kan jag inte uttala mig om att hon hade.


    Men det är kanske där man sätter fingret på en detalj som många missar. Ett av diagnoskriterierna är ju faktiskt att man ska ha problem. Om man nu är så bra på att kamouflera sin “diagnos” så kanske man inte heller har några problem i vardagen. Vardagsproblemen kommer först när man misslyckas med att kamouflera sina tillkortakommanden. Kanske är det därför jag fick min diagnos först i vuxen ålder, när jag hade familj och energin samt vardags stressen blev såpass påverkad så att jag fick problem. Innan jag träffade min fru och bildade familj så klarade jag av att kamouflera min autism såpass så att mina “problem” inte var större än att jag klarade av att leva utan stora konsekvenser. 

Nå varför är jag intresserad av frågan? kanske för att jag insett att
jag själv har hållit på med att försöka smälta in i mängden och
kamouflera bort mina drag. Jag har väl inte vart speciellt
framgångsrik med det syftet alltid, men jag tror att om jag frågar vissa av
mina vänner så har dom ingen som helst aning om att jag skulle kunna
ha en diagnos. Idag så saknar jag energi och lust att försöka vara
någon som jag inte är. Ett aktivt beslut som i längden gör att jag
oftast mår bättre. Jag har däremot en ny strategi. När jag är i en ny
miljö bland nya människor så, till skillnad från
tidigare, försöker  jag hålla en låg profil och känna mig för i den nya
gruppen vart jag kan ta plats och vilka jag vill bli kompis med. Det
är kanske en sorts kamouflage det med men har gett mig ett annat lugn
dom senaste åren.

 

Leave a Reply