Trollet och känslorna
Jag
kan enkelt räkna upp gångerna i mitt liv när jag vart kär. När min fru läser
detta så kommer hon nog att bli lite fundersam men såhär är det. Som ung hade
jag väldigt starka känslor oavsett om det var åtrå, kärlek, hat eller ilska.
Att känna en stark åtrå eller kärlek är inget fel men när någon trampar en på
tårna, kanske helt omedvetet, och mitt hat för denne blir ofantligt stort. Man vill bara ge igen mångfalt, då blir det problem. Jag insåg detta själv i
övre tonåren och har arbetat väldigt mycket med mig själv för att kunna
kontrollera mina känslor. Det har vart massor med ältande, grymtande och
stimmande i många år men mina känslor brusar inte upp längre.
 |
Självklart
blir jag fortfarande arg, men steget till våld finns inte kvar. Blir jag kär då
kanske du undrar? Nej jag kan inte komma ihåg att jag haft sådana känslor sedan jag var i 20-års åldern. Jag älskar människor i min omgivning som min fru, men jag har
aldrig vart förälskad i henne. Den kärlek som jag hyser för henne är mer av
respekt för hennes förmågor, hennes kapacitet och hennes känsla för
omgivningen. Hon har egenskaper som jag helt saknar men som jag avundas henne
och önskar att jag hade. Samtidigt tror jag att vi, som är så olika på många
sätt, inte hade kunnat vara tillsammans så länge om vi inte hade haft
egenskaper som den andra saknar. Vi kompletterar varandra.
Känslor
är en svår bit för trollet. När min pappa gick bort så först då, eller kanske
till och med något år efter det, insåg jag hur mycket jag egentligen älskade
honom. Att vara kall på ytan och ha en storm inombords har blivit ett signum
för mig. Men ibland rinner det över, som när Eric Claptons låt Tears in heaven
spelades på radion när jag var mellan Voullerim och Jokkmokk. Jag har aldrig
gråtit så mycket i hela mitt vuxna liv och kunde inte köra vidare på säkert en
timme bara för att saknaden av min pappa blev så uppenbar. Detta hände kanske
tre år efter hans död, och jag saknar fortfarande egentligen inte mannen som
dog, jag saknar mannen som levde. Min levande pappa försvann, säkert fem-sex år
innan sin död, in i sjukdomen som avslutade hans liv.
Att
ha starka känslor är väldigt energikrävande. Jag har oftast ett väldigt gott
minne så länge som jag har gott om energi. Men när energin tryter så slutar
hårddisken snurra hos mig och minnet sviker mig. Därför kommer jag inte ihåg
speciellt mycket från stunder med intensiva känslor. Jag minns inte speciellt
mycket av min första stora kärlek. Jag kommer inte ihåg mina gräl med min fru.
Jag minns inte mycket av mina föräldrars sista tid i livet och framför allt
inte min första tid utan dom.
Att
inte komma ihåg dessa intensiva perioder kanske du tycker verkar vara skönt.
Men tro mig, det är bara jobbigt. Att inte komma ihåg vad min fru var arg över
igår gör att jag bara kommer att göra om det fler gånger. Att sörja färdigt är
svårt när man inte kommer ihåg att man sörjer. Framförallt är det jobbigt att
veta att jag vart kär en gång i tiden, ordentligt kär, men hur var det? Kanske
är det därför jag är tillsammans med min fru idag. Jag kommer nämligen ihåg det
mesta som vi har gjort tillsammans. Jag kommer också ihåg vad det är jag älskar
hos henne. Men dom enda riktigt starka känslorna som jag haft med henne har
vart när vi grälat och det kommer jag inte ihåg. Det blir soligare på det viset
kanske.
Nu kanske jag verkar alldeles iskall, och det är nog så många troll upplevs. Men precis som talesättet “Man saknar inte kon förrän båset är tomt” så är det nog så för många Autister. Att ha och visa känslor är väldigt energikrävande så därför “stänger man av”. Jag arbetar mest med mina känslor när jag är själv, så gör även min son. Jag älskar min fru och son som mest när jag är alldeles själv i stugan. Då saknar jag henne nått så fruktansvärt stundtals. Men det är i dom stunderna som jag tillåter mig själv att älska och hålla av dom.
En i personalen på sonens skola sa en gång “Det är svårt med känslor när dom är utanför kroppen”. Precis så var det när jag var barn och jag ser det på många autistiska barn som jag stöter på med jämna mellanrum. Känslointrycket blir så stort så man vet inte vad man ska göra. En del blir våldsamma och smashar sönder möbler. Andra skriker och gormar. Det man får lära sig är att det är fel att visa sina känslor på det viset, man får inte visa sina känslor som bubblar över. Att det är fel att slå sönder svarta tavlan eller sopa till Per-Anders när han har en annan åsikt håller vi alla med om, men om man trycker ned sina arga känslor så trycks även andra känslor ned. Man tillåter sig inte att ha några känslor, men dom finns där ändå. Jag tror att det är därför många äldre med autism verkar så iskalla, man har fått lära sig under uppväxten att det är fel att utrycka känslorna som bubblar över, i alla fall om någon annan ser på.
Att vara själv med sina känslor är svårt, speciellt när det är svåra känslor som man behöver vädra. Vissa har det naturligt och visar inte sina känslor över huvud taget, men hur ska omgivningen veta hur denne mår då? Då är det oerhört viktigt med någon som man kan lita på som känner en väl, en som ställer dom svåra frågorna och förväntar sig ett svar. För om man inte får vädra det som händer så ältar man bara och det tror jag är bakgrunden till en massa ohälsa.
Jag som följt några olika Autismforum under dom senaste åren har noterat att det är många som känner ensamhet. Man söker en kamrat eller någon att älska, men har misslyckats i många år. Hur gör man då för att lyckas? Jag tror det viktigaste i det fallet är att försöka lyssna på sig själv och sina känslor. Var ärlig med din omgivning och fundera på hur du känner. När jag träffade min fru hade jag precis tagit ett stort beslut, jag hade bestämt mig för att jag skulle försöka vara helt ärlig med nästa människa jag lär känna. Den människan råkar vara min livskamrat sedan mer än 10 år tillbaka. Att sluta ljuga om mina tankar och känslor för henne och min omgivning har vart en förutsättning för att kunna ha en relation så länge. Men har jag ljugit för henne? Jag skriver ju i ingressen att hon blir kanske fundersam när hon läser detta. Jag har aldrig ljugit för henne, men jag har heller aldrig sagt något annat än att jag älskar henne. Jag insåg tidigt i våran relation att hon var otroligt förälskad i mig medans jag sakta fann någon att älska. Vi var aldrig på samma nivå till en början men idag är jag övertygad om att vi är det. Mitt förtryckande av känslor tillåter mig helt enkelt inte att bli förälskad, men älska kan jag göra ändå, fast på mitt sätt. Jag kanske köper fryspåsar istället för en blomma, men det är för att jag vet att fryspåsarna är något som hon tänkt på. Det är ingen kärlekssymbol, symboler är ju ett sätt att visa känslor på och det är ju svårt. Och kära läsare, var inte orolig för min fru. Idag händer det att jag köper en blomma också, så trygg har jag blivit.
Leave a Reply