Jag som gått arbetslös till och från i några år nu har verkligen fått fundera på detta. Det blev en om möjligt ändå mer aktuell fråga nu när jag gick och hittade mig ett nytt arbete. Hur ska jag göra? Påverkar det mina möjligheter för en lång relation med arbetsgivaren? Vilka konsekvenser kan det leda till?
Det första som jag funderar på är om min diagnos påverkar mitt arbete? För om jag inte har någon anledning att misstänka att mitt arbete påverkas av min diagnos så är det ju rätt meningslöst att berätta om den, eller?
Jag ställde frågan i ett autism forum i förhoppning om att få en diskussion om för och nackdelar med att berätta för min arbetsgivare men istället för ett samtal om fördelar så fick jag bara uppmaningar om att inte berätta. Varför är det så? Jag tror det hela handlar om att dom flesta liksom mig har försökt detta vid något tillfälle och det leder sällan till något bra. Så här kunde vissa svar se ut:
Problemet är att du kan bli attackerad av en massa mänskligt bullshit.Om jag gör ett fel och andra säger åt mig så har jag egentligen inga problem, gör om gör rätt och be om ursäkt.Om någon däremot kommer med värderingar, övertygelser, olika behandling, nedvärderande attityder så finns det inget i det som jag behöver acceptera.Jag förstår tex att jag inte kan ha ett visst yrke, inga problem att acceptera det, man måste kunna acceptera att det finns andra alternativ.Men säg att jag hamnar på en arbetsplats där jag klarar mina uppgifter och andra direkt börjar tänka, det där är ingen mening du gör för du fattar ändå inte, gör man då ett litet fel så beror det på min autism och inte på ett mänskligt fel för sådana gör alla.Sådant får en verkligen att gå på tårna.Eller hen är tyst och reserverad därför hittar vi orsaker till att inte gilla hen för på ett jobb ska man vara social.Värst av allt är VI tycker inte att du är som oss och därför kommer VI behandla dig annorlunda.Eller hen kan inte visa empati bland människor.Inget av detta är byggt på fakta utan bullshit.Folk hittar liksom fel för att uppfylla sina egna fördomar.Därför aktar jag mig för att berätta om det inte är i sammanhang där det är befogat.
Jag aktar mig också för att berätta om min diagnos. På min förra arbetsplats så tog det säkert 6 månader innan jag nämnde något för en kollega. Hon blev lite ställd och undrade varför jag berättade över huvud taget, när jag förklarade att jag ville berätta för att öka förståelsen för varför jag gör vissa saker så förstod hon mig bättre.
Rädslan för att bli diskriminerad är större än rädslan för att inte klara av att göra alla arbetsmoment på grund av mitt handikapp.
Diskriminering av npf-personer är vanlig på arbetsplatser. I alla fall är det min erfarenhet. Jag har haft kollegor som jag fått försvara när dessa blivit baktalade vid flertalet tillfällen. Det har vart diagnoser som man inte riktigt förstår. Jag förstår att man kan bli förbannad på en kollega som vägrar att arbeta som alla andra men om jag känner till att denne gör på sitt sätt för att orka med dagen och klara av att komma hem till sin familj så känns det jättekonstigt att alla andra kollegor inte kan dra den slutsatsen istället för att vara förbannad bakom ryggen på denne. Att just den här kollegan var den som rättade till närapå alla andras begångna fel utan att varken knysta om det eller grymta om det gör honom till den kanske då mest värdefulle i hela teamet. Han var dock den första vikarien som inte fick någon förlängning då han inte “passade in” i teamet. Jag lämnade själv den arbetsplatsen en tid senare och vem som rättar alla fel idag vill jag inte ens tänka på.
Vad säger “lagen” då? Nej jag behöver inte berätta om min diagnos för min arbetsgivare så länge som jag inte tror att den påverkar mitt arbete eller så länge som jag inte har någon sorts insats såsom SIUS eller liknande.
Jag har själv haft tanken på att jag berättar inget så länge som det inte är aktuellt med en tillsvidareanställning. Jag har testat på att nämna min diagnos vid andra tillfällen men när jag gjort detta så har det blivit otroligt tyst från arbetsgivarsidan. Även om man utåt sett säger att man anställer gärna arbetstagare med diagnos så är det nog något som man undviker i det längsta då man tror att det kommer att skapa framtida problem.
Tyvärr så ser jag egentligen okunskapen om autism i samhället som det största problemet. Om kunskapen funnits hos arbetsgivare och kollegor så blir förståelsen större och då kommer även acceptansen av olika människor att bli bättre. När jag nu skriver detta så inser jag ju själv att just min blogg och liknande skribenter är oerhört viktiga för att just skapa förståelse, minska diskrimineringen och öka tryggheten för alla med npf-diagnoser. Sprid gärna mina artiklar av den anledningen och när du känner dig trygg, berätta för dina kollegor och din arbetsgivare om dina svårigheter.
Leave a Reply