Att hantera referenser kan vara som att balansera på en lina i arbetslivet, och för många med högfungerande autism är det som att balansera på en tråd av spindelväv. I Manly Minutes idag tänkte jag fundera på det här med svårigheter med referenser och tankar om arbetslivet och utmaningarna som kommer när man har Autism.
För mig, precis som för många andra vuxna som fått en autismdiagnos sent i livet, är arbetslivet ofta en virvelvind av korta anställningar. Fem jobb på sex år är ingen ovanlighet. Men här uppstår dilemmat – hur skapar man meningsfulla relationer och referenser när man knappt hinner lära känna kollegorna innan det är dags att gå vidare?
Arbetsplatser kan vara som snabbmatsköer där man rusar in och ut utan att få chansen att bygga upp de långvariga relationer som arbetsgivare ofta söker i referenser. För mig blir det en verklig utmaning att hitta lämpliga personer att referera till när man inte haft möjlighet att skapa starka band under korta anställningar. Jag har själv en lista på referenser som jag känner till namnet men knappt något mer.
Att jag som person dessutom ser arbetet mer som ett arbete och inte som en ungdomsgård där man är för att skapa sociala relationer hjälper knappast till heller. Jag kan ärligt talat säga att jag i princip inte har någon som helst kontakt med någon före detta kollega. Det beror inte på att kollegorna har vart värdelösa sociala kontakter, nej tvärt om.. Dom har för det mesta vart oerhört trevliga och vi har ofta klickat ordentligt. Men att gå från att vara kollega till att vara kompis kräver längre tid än en kafferast varje morgon i en halvårs tid.
I Manly Minutes får vi ta del av dessa tankar och erfarenheter. Att vara öppen om sina svårigheter under jobbintervjuer och att hitta kreativa lösningar kan blir nyckelfaktorer. Jag har nyligen fått läsa ett inlägg där skribenten delar med sig av hur handledare från praktikperioder kan bli ovärderliga som alternativa referenser.
Det finns något magiskt med handledare. De ser inte bara det du gör, de förstår det du behöver. För skribenten blir handledaren som en guidad stjärna genom arbetslivets labyrint. Men det stannar inte där; handledaren blir också en nyckelkomponent i referenspusslet.
Hur blir då handledaren den gyllene referensen? Först och främst är det en fråga om att bygga en genuin relation under praktikperioden. Trots de korta samarbetstiderna är det möjligt att skapa en stark koppling. Genom att vara öppen om ens diagnos och arbetsstilar skapas en förståelse som sträcker sig bortom det professionella.
Handledaren ser inte bara arbetsuppgifterna, de ser personen bakom arbetsrollen. Det blir en chans att visa upp ens styrkor och arbetskapacitet på ett mer personligt plan. Och när handledaren förstår de unika utmaningarna som följer med högfungerande autism, kan de ge en mer nyanserad och rättvis bild vid referenssammanhang.
För mig blir bloggen blir inte bara en plats för att förstå mig själv utan också ett verktyg för att hjälpa andra i liknande situationer. Att dela erfarenheter blir ett sätt att öka medvetenheten och förståelsen för de utmaningar som personer med autism möter i arbetslivet. Därför ser jag gärna att du delar dina erfarenheter i kommentarerna nedan-
Så, att hantera referenser när man har autism kräver kreativitet och öppenhet. Att vara transparent om sina behov och att utforska alternativa referenskällor kan vara nyckeln till att övervinna denna specifika utmaning. För mig och alla andra i liknande situationer behöver vi en plats att dela lärdomar och stödja varandra i den komplicerade labyrinten av arbetslivet. I en värld där referenser spelar en central roll kan gemenskap och förståelse vara nyckeln till framgång för de med autism.
Leave a Reply