Hur gör man när familjen inte riktigt fungerar? Man får ingen support av sina nära när man behöver det som mest? Idag hade jag bara tänkt skriva en kort uppdatering på min blogg men jag har samtidigt något viktigt på hjärtat.
Som ni kanske märkt så har jag inte gjort några uppdateringar på ett tag. Anledningarna till detta är många. Jag fick lite väl mycket att göra under vårvintern då jag bytte arbete och scheman så min hjärna hann inte riktigt med. Man kan väl närmast likna det med en mindre härdsmälta, jag gick aldrig in i väggen men jag märkte tidigt av symtomen och minskade så min belastning där jag kunde. Bloggandet har bland annat fått vara vilande. Jag har även låtit bli att förverkliga några sommarprojekt som vi hade planerat, endast det med högst prio har fått utrymme för att bli förverkligat.
Vad har då detta med familjen att göra? har jag haft problem hemma? Nej tvärt om så har det för ovanlighetens skull funkat bra i våran familj. Min fru har vart ovanligt förstående och sommarlovet för sonen har vart bra. Vi har bara haft några mindre bekymmer såsom att fritids inte funkar och skolan möter inte sonens behov. M.a.o det vanliga när man har ett funkisbarn.
Men igår blev jag tyvärr återigen påmind om min svärmors respektlöshet för sina barn, barnbarm och sina föräldrar. Hon hade nämligen postat en “julklapp” till sonen. Vad trevligt kanske du tänker, men det är inte riktigt det. Jo det hade vart trevligt om vi vetat att vårat barn fick en lika fin present som sin kusin, men det får han ju självklart inte. När kusinen får ett playstation så får våran son en tröja från lindex med 50% prislappen kvar. (Bara ett av många exempel under sonens 12 år av julklappar och födelsedagar).
Jag har börjat likna min svärmor med nazisterna före andra världskriget, hon gör allt för att det ska se bra ut på ytan men under ytan gör hon allt för att dra ned oss och våran familj i djupet. Vad menar jag med respektlöshet? Jo ett exempel är när min hustrus mormor gick bort, istället för att meddela oss att det hänt så får vi veta detta ungefär sex månader efter begravningen, när jag mötte hennes moster i centrala stan av en händelse. Hon visste nog inte om att vi inte fått någon information utan sa i stället att “Livet har blivit så mycket enklare sedan mamma gick bort, inga vårdmöten, städdagar eller panikutflykter till äldreboendet.”
Svärmor kan inte ens visa respekt mot sin egen döda mor och berätta för sina barn att mormor har gått bort. Jag är rätt säker på att den gamla damen vänder sig i sin grav och funderar på hur hon bäst ska kunna spöka för sin dotter.
Svärmor har aldrig behandlat sina barnbarn lika men det blev bara mer och mer tydligt. Min fru skrev dagbok sista två åren som vi hade umgänge och konstaterade att svärmor besökt sitt andra barnbarn över 200 dagar medans hon besökt oss ungefär 20 gånger. 20 gånger på två år kanske låter mycket men då behöver du komma ihåg att dom flesta av dessa gånger är tillfällen som vi hälsat på hos dom. Då ska man komma ihåg att vi bodde 7 mil därifrån medans min svägerska bor 90 mil bort, min svägerska brukade som mest åka upp två gånger per år.
Som ni kanske förstår så är det här en ganska långt gången konflikt som jag tyvärr inte ser någon lösning på. Men vad gör vi då för att kunna fortsätta vårt liv?
- Vissa saker är enklare att lösa, såsom att vi helt sonika undviker kontakt. Svärmor med sin man flyttade nämligen till andra änden av landet för snart 10 år sedan så vi behöver inte oroa oss för att vara tvungna att umgås. Att vi även bytte bostad själva underlättar även en hel del.
- Sonen undrar inte längre något om mormor och morfar. Han kommer inte ihåg vilka dom är och “Presenterna” som han får av någon ibland är så opersonliga så han tittar inte två gånger på dom. Han fick däremot möjlighet att skapa sig en bra relation med sin farmor när mormor och morfar inte var i vägen. Det är kanske det bästa som hänt honom.
- Jag och min fru pratar en del om hennes familj, det hjälper massor. Dels för att man inte behöver känna sig ensam i förtrycket men också för att man får hjälpa varandra med att försöka förstå och tolerera behandlingen som vi utsätts för.
Vi får helt enkelt finnas där för varandra. Vi har även fått stor hjälp av våran kontakt på familjerådgivningen. Och själv har jag fått visst stöd ifrån min arbetsterapeut. Men utan våran kärnfamiljs starka band så hade det antagligen vart oerhört svårt när en stor del av “periferifamiljen” inte fungerar. Det är jobbigt när man inte kan lita på att ens närstående inte finns där när man behöver det. Lyckligtvis så har min familj fått kliva in och ta en större roll även om det stundtals är svårt. Min familj är nämligen betydligt mindre än min frus, och i dagsläget så har jag endast kvar min storebror och en morbror som jag ser som närstående i min periferifamilj. Alla andra som stått mig nära har lämnat jordelivet.
Ibland är det svårt att släppa taget om tanken att saker och ting skulle kunna vara annorlunda. Det är en sorg och en besvikelse att inse att vi kanske aldrig kommer få den relation vi önskat eller hoppats på med vissa familjemedlemmar. Men samtidigt, genom att acceptera situationen för vad den är, har vi kunnat hitta styrka i oss själva och i varandra. Vi fokuserar nu på att skapa en trygg och stabil miljö för vår son och att vår egen familj kan få blomstra på våra egna villkor.
Att omge sig med personer som verkligen vill oss väl har blivit vårt sätt att bygga en “utökad familj”. Vänner, nya bekantskaper och kanske till och med oväntade släktingar har klivit in och fyllt tomrummet på ett sätt vi aldrig kunnat föreställa oss. Kanske är det så att blod inte alltid är tjockare än vatten.
Så även om vi valt att hålla vissa relationer på avstånd, har vi hittat en ny väg framåt. En väg som ger oss lugn och en chans att bygga den framtid vi drömt om – utan att tyngas av förväntningar vi vet aldrig kommer infrias. Att göra det bästa med det vi har, istället för att hoppas på det som aldrig kommer, är vår väg framåt. Och kanske är det starkaste vi kan göra att gå vidare, på vårt sätt.
Leave a Reply