För 30 år sen gick jag ut nian och nu börjar min klass tala om en återträff. För att vara helt ärlig så är det inget jag är det minsta intresserad av. Jag gick inte till återträffen för 10 år sedan och ångesten för att träffa på klasskamraterna är inte mindre idag än då.
Visserligen så skulle jag lätt kunna se fram emot att träffa delar av mina klasskamrater då jag hade ett gott förhållande till vissa men det finns tyvärr några som jag inte vill träffa trots att det gått trettio år sedan senast. Min skolgång var/är fylld med konflikter, tårar och smärtsamma minnen som jag inte har någon som helst lust att återuppleva. Visserligen så hände det en massa kul saker men jag har insett i vuxen ålder att min diagnos har ställt till det ordentligt. Missförstådd av alla, inte bara av skolkamrater utan även av lärare och annan personal i omgivningen. Att jag hade tankar på hur jag skulle kunna avsluta min skolgång är nog inte konstigt. Om jag levt i USA eller Finland med mina bekymmer så hade risken vart stor att jag funnits med i statistiken över skolskjutningar, så dåligt mådde jag stundtals.
Nu har jag i alla fall haft turen att jag har en hög begåvning och har lätt för att lära mig saker. Det innebär att jag trots mina dåliga erfarenheter kunde lämna skolan med okej betyg, även om jag i det närmaste aldrig öppnat en lärobok eller pluggat något efter skoltid. I stället ägnade jag mina kvällar och helger till aktiviteter som gav mig energi såsom, datorspel, naturupplevelser, en god bok eller några timmar med min kompis TVn. Allt för att bara orka en dag till i skolan, och när jag började högstadiet så hade jag lärt mig såpass mycket om mig själv så att min vardag fungerade för det mesta, även om jag fortfarande hatade skolan med alla dess elever och lärare som jag ständigt kom i konflikt med.
Så vad gör jag då? Den här gången är svaret enkelt, jag kommer inte att åka på någon återträff. Förra gången så var jag i ett annat läge, då såg jag faktiskt fram emot att träffa vissa kamrater innan jag kom ihåg hur jag egentligen mådde i skolan. Idag skulle jag gärna ha en återträff, men bara med vissa utvalda och det är ju inte möjligt, en sådan relation med dessa människor har jag helt enkelt inte idag. Nu är det inte bara mina relationer som är jobbiga i sammanhanget, jag tycker sämre och sämre om stora sociala tillställningar. Jag undviker även after work med kollegorna och andra tillställningar där det blir mer än fem-tio personer då jag helt enkelt inte orkar med det längre.
Jag inser att det här är knappast den bästa artikeln som jag har skrivit. Men det är ett för mig väldigt svårt ämne. Jag vill egentligen bara glömma allt som hänt och gå vidare men min ryggsäck finns alltid där. Tårarna trillar fortfarande ibland när jag tänker tillbaka på hur jag hade det i skolan och jag blir ständigt påmind av det när jag lämnar och hämtar sonen på sin skola. Kanske är det därför som det är så lätt för mig att säga nej tack till återträff idag.
Hur skulle du ha gjort om du vore i mina kläder? Har du kanske vart på någon återträff och saknat någon. Hur var det under din skolgång?Lämna gärna en kommentar.
Leave a Reply